Purmerend

Kontoret med vindkraft

Det blir ännu en arbetsdag i husbilskontoret. Vi sitter djupt försjunkna framför skärmarna medan vinden tar tag i husbilen och får den att knaka och gunga lite lagom oroväckande.

Timmarna springer iväg och plötsligt är det dags att göra sig i ordning för kvällens middag med våra holländska vänner.

Det ösregnar. Självklart

Vid 17.30, precis när vi ska hoppa på moppen och åka in till centrum, öppnar sig himlen. Inte lite regn, det öser ner.  

På med regnkläder, hjälm och allt hopp om en vettig frisyr överges direkt. Under den tio minuter långa färden in till centrum piskar regnet mot oss.

Jag sitter ganska skyddad bakom Pelle, men regnvattnet som samlas i hans huva och sedan kastas bakåt av vinden träffar mig rakt i ansiktet gång på gång. Nu lever vi vårt bästa liv. 

En kväll bland vänner

Men det visar sig vara värt varenda regndroppe. Kvällen blir fantastisk. I över tre och en halv timme sitter vi tillsammans med Fred, Sylvia, Allie, Willem och Yvonne.

Vi skrattar, pratar och äter fantastiskt god mat. Samtidigt märks det att Harm saknas. Det är bara nio månader sedan vi var på hans begravning och tomrummet finns fortfarande där. Det blir många minnen och många berättelser längs vägen.

Pelle har känt familjen Hiemstra i över 53 år. Själv får jag nöja mig med mina blygsamma 17 år i sammanhanget.

Allie och blomsterarkivet

En av kvällens höjdpunkter är nog ändå Allie. Hon är 87 år nu och sitter där med mobilen i handen och skrollar snabbare än många som är 50 år yngre.

Hon vill visa mig bilder på blomsterarrangemang. Och det är inte själva blommorna som imponerar mest, utan hastigheten. Hon sveper genom bild efter bild som en tonåring på sociala medier. Jag hinner knappt registrera en blomma innan nästa dyker upp. Jag hoppas att jag är lika pigg och nyfiken den dag jag fyller 87.

Tapas och personlig utveckling

Det serveras tapas. Och där uppstår ett litet problem för mig. Tydligen fungerar det så att man beställer in en massa olika rätter och sedan delar alla på allt. Jag är egentligen inte byggd så. Jag tycker om att veta exakt vilken mat som är min.

Men maten är så god att jag ganska snabbt glömmer mina principer och sitter där och fiskar upp godsaker från uppläggningsfaten precis som alla andra. Det fanns inga gemensamma serveringsbestick heller. Alla använde sina egna bestick. Det påminde mig om tiden i Kina när jag hade lite svårt för just den delen av matkulturen. Slafsandet och bacilldelandet runt bordet.

Men jag överlever. Och maten är faktiskt bland det godaste jag ätit på väldigt länge. Pelle åt så mycket att det nästan rann ut genom öronen.

Livet ändrar planerna

Vi kommer inte tillbaka till husbilen förrän efter klockan 22. Vi är trötta men också lite uppspelta efter en så fin kväll. Och som grädde på moset har det slutat regna.

I morgon lämnar vi Nederländerna och styr mot Tyskland. Resan hem har nämligen ändrat form.

Först skulle svenska vänner möta upp oss och sedan åka hem tillsammans med oss. Det blev inte av.

Sedan ramlade mamma och fick gipsa armen, vilket gjorde att även deras resa fick ställas in.

Så vi har bokat om våra egna planer också. Istället för att komma hem den 10 juni åker vi hem redan på söndag. Det ger oss några extra dagar hemma innan vi ska på Pelles systers begravning nästa fredag.

Livet har en märklig förmåga att ändra riktning när man minst anar det. Och ibland får man bara följa med.