Ställplatsliv i regn

Vid 14-tiden rullar vi in på ställplatsen vid Dalhalla.  När vi ska checka in står det en tjej i ösregnet som vill se vår bokning. När Pelle drar ner fönstret öser regnet in. Tjejen skrattar, får beundra hennes humör. Vi kunde ju rulla upp fönstret och torka oss. Hon var nästan dränkt. 

Ställplatsen är enorm. Jag har svårt att orientera mig och hoppas jag inte behöver knalla runt här själv, jag kommer gå vilse. 

Ställplatsen i sig är en stor grusplan utan el och utan några andra faciliteter förutom en toalett. Det är grus under hjulen, och beroende på var man står är det ungefär några hundra meters gångavstånd till toaletten och till arenan, vilket funkar bra om man vet det i förväg. Man bokar platsen på nätet, och vi konstaterar att det går inte att åka dit om man inte ska på konsert – man kommer ändå inte fram till kalkbrottet utan konsert-biljett. 

Det blir uppehåll en stund och då händer det som alltid händer. Grannen är snabb ut med stolen. Ölen åker fram. Sedan kommer regnet igen. Hans fru går in i husbilen, men han sitter kvar med sin öl i regnet. Är det sommar så är det. Vi sitter inne och skrattar lite åt hela situationen, samtidigt som vi nästan gjorde exakt samma sak själva. 

Mäktigt, dyrt och långt att gå

Mot kvällen blir det uppehåll, men någon värme infinner sig inte. Vi går den – ska det visa sig – sjukt långa promenaden från ställplatsen till kalkbrottet. Vi äter på foodcourten. Supergott. Superdyrt. Regnet hinner komma igen medan vi sitter ute och äter, så det blir en snabb avslutning på käket.

Själva föreställningen – We Will Rock You – är mäktig. Dalhalla är en otrolig plats, särskilt när ljuset börjar falla över kalkbrottet. Jag är nöjd med allt. Pelle är nog också rätt nöjd, även om han blev lite besviken på slutet när Viktor Noren inte riktigt höll hela vägen i “Bohemian Rhapsody”. Nej, han är kanske ingen Freddie Mercury men å andra sidan är det ingen annan som är det heller. 

Vi kommer i säng sent, är rätt uppspelta.